Ny Frankenstein

Såg i förra veckan att det kommit en ny uppsättning av Frankenstein. Jag läste nyss boken, fascinerande berättarteknik och samhällskritik. (Och det var först nu jag fattade att Mary Shelley, hon som skrev den alltså, var dotter till Mary Wollstonecraft - där ser man!) Den här tolkninngen verkar i alla fall både intressant och riktigt, riktigt bra. Vill se!

Ny vardagsglamm

Den här nya väninnan fick följa med hem från Fotografiska. Perfekt till passerkort, cerat och läppstift på jobbet. : -) (Nej, det är ingen tidning utan en liten börs.)

Fotografiska: Aitor Ortiz

Bild lånad från Fotografiska.

I veckan var det äntligen dags för kulturklubben igen och den här gången begav vi oss till härliga Fotografiska.

Ett museum som förstått poängen med att ha öppet alla dagar och till 21 dessutom, kan ju inte vara så fel ute, eller hur?

Nej, varje gång jag varit där har jag fångats av åtminstone någonting. Och sedan det fiket med den utsikten, man skulle kunna gå dit bara för fikets skull. Lite förvånad är jag att det bara är öppet för besökare, men de kanske har fullt hus ändå?

Mest fastnade vi för Aitor Ortiz arbete med kontraster, detaljer och helheter i av människan skapade objekt.

Noël Coward: Kort möte

Bild lånad från Stockholms Stadsteater

Scen: Stockholms Stadsteaters stora scen
Regi: Colin Nutley
Längt: 1:40
Akter: 1
Med: Helena Bergström och Jakob Eklund

Huvudkaraktärer: Laura och Alec

Om: Två vanliga människor, lyckligt gifta på var sitt håll, som möts av en slump på en tågstation och som därefter inte förmå dra tillbaka klockan.

Stil: Inlsag av musikal, inslag av dramatik, inslag av film.

Scenografi: En fantastiskt uppbyggd scen som lätt omvandlas från tågstation till vardagsrum till restaurang till lånad lägenhet, utan att avkräva mycket fantasi hos publiken.

Kostym: Tidstypiska kläder som är tillräckligt slätstrukna för att fungera genom hela pjäsen utan att det känns malplacerat.

För övrigt: Jag brukar inte vara ett fan av varken Colin Nutley eller Helena Bergström, men det här var riktigt, riktigt bra. Bra skådespel, bra scenografi, bra manus, bra spänning mellan det skådespelade och filmerna som projiceras ovanför scenen som skapar en extra nivå.

Världen

"Sålunda inträffar världen två gånger -
ena gången när vi ser den som den är,
andra gången förtäljer den sig djupt in i oss,
så som den är."


William Stafford

Tematrio besvikelser

Lyran frågar oss idag vilka böcker eller författare som vi inte gillar utav de där som man känner att man borde gilla. Känner vi igen det? Jajamänn! Här kommer mina:

1. Sagan om ringen - hela konkarongen. Och filmerna ska vi inte tala om. Jag står inte uuuut!

2. Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer vill jag så gärna tycka om. Jag älskade Extremt högt... och jag tycker jättemycket om filmversionen av Allt är upplyst, men boken...nej, det funkade inte för mig.

3. Sorgesång av Siri Hustvedt. Jag kom aldrig in i boken, störde mig på något redan de första sidorna och sedan gick det liksom aldrig. Men jag tror att jag ska prova den på svenska.

Mark Romanek: Never Let Me Go

Från: 2010
Av: Alex Garland utifrån boken av Kazuo Ishiguro
Med: Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield

Om: Ruth, Kathy och Tommy växer upp på ett barnhem. På ytan verkar allt vara som det ska, men de här barnen är inte som andra barn. Eller, hur är det nu?

Det här är en lågmäld och omsorgsfullt berättad historia som handlar om något ofattbart hemskt. Samtidigt handlar filmen om relationer och livet så som de är för dig och mig också, egentligen.

Klassisk Tematrio

Den här veckan frågar Lyran efter tre svenska klassiker som vi tycker om. Här kommer mina:

1. Nils Holgerssons underbara resa: Jag har bara "läst" den en gång, det var en sommar som farmor satt i hammocken och läste för min bror och mig, ett kapitel varje dag. Det var en underbar sommar.

2. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. En fascinerande berättelse, som växer för varje gång jag möter den, om det så är i andra författares spin-off-tolkningar, en dramatiserad version på Dramaten, eller i originalet.

3. Nu fick jag svårt att välja, men varför inte Augusts En dåres försvarstal. Det är en fascinerande bok, hur irriterad jag än blir på gnällspiken.

Benkes Svansjön

Så blev det äntligen dags för oss att få gå och se Benke Rydmans tolkning av Svansjön.

Kort och koncist på ungefär en och en halv timme. Färgsprakande, kreativt och med en tydlig story.

Allra bäst tyckte jag nog om första dansen/låten.

Om jag får skriva

"Om jag får skriva blir jag
väldigt foglig och medgörlig
och om jag inte får det
ter sig allting i världen utanför
grått och okoncentrerat."

Sara Stridsberg

Ernst Brunner: Hornsgatan

Genre: Roman
Perspektiv: Tredje person
Tempus: Dåtid
Struktur: Olika kapitel som fokuserar på de olika huvudkaraktärerna, varvat med avsnitt om historia och bakgrund till gatan på Söder

Huvudkaraktär: Ingrid, Katja, Dressler, Gus Gustavo och Hårde Harry
Plats: Stockholm
Tid: Nutid

Stil: Boken känns som något av ett experiment att försöka skriva nästan ur Hornsgatans perspektiv vilket är intressant, men tyvärr tar det dryga 150 sidor innan man ens börjar lära känna karaktärerna litegrann och man får aldrig riktigt, riktigt komma dem under skinnet.

Handling: Fem huvudkaraktärer vars liv delvis vävs samman under en het sommar. Tre män som går runt och svettas och vill ha sex med kvinnorna och två kvinnor som bär på ångest över de barn de förlorat och till och från väljer att ha sex med olika män för att tränga bort ångesten.

Början: "Hon klev våt direkt från duschen ut på hallgolvet. Handdukarna låg ännu nerpackade i flyttlådan."

För övrigt: Det här är inte min kopp te. Jag hittar inget annat ord för tonen än gubbig. När männen och staden beskrivs ur ett gubbigt perspektiv tänker jag att, ok det är för att de ska gestaltas som gubbiga gubbar. När sen även kvinnora beskrivs ur det gubbiga perspektivet blir det rätt trist och tradigt. Jag hoppas att de genomgående överdrivna stereotyperna är en ironi, även om dess humor går mig förbi.

Tre barndomsskildringar

Lyran frågar den här veckan om tre läsvärda barndomsskildringar. Oj, där fick jag verkligen tänka efter. En hel del ungdomsskildringar och livsskildningar kommer jag på, men där barndomen inte får någon utpräglad plats, så det skulle kännas som att fuska.

Men, efter lite skrollande i gamla bloggar så kom jag på de här tre och de känns klockrena!


1. The curious incident of the dog in the night-time av Mark Haddon. Att jag inte kom på den med en gång? En underbar bok helt enkelt.

2. Extremely loud and incredibly close av Jonathan Safran Foer. Jag minns att jag blev helt tagen, kan man skriva såhär? tänkte jag, och inte minst att man kan skriva såhär!

3. Sommarboken av Tove Jansson. Om den skrev jag det här: "Både farmor och barnbarn bidrar med vardagsklokhet i dess bästa format."

Karin Berg & Petra Jankov Picha: Konsten att bokblogga

Genre: Faktabok om hur man bokbloggar
Struktur: Tio lätthanterliga kapitel i detta miniformat
Stil: Karin och Petra delar generöst med sig av sina kunskaper

Handling: Karin och Petra delar med sig av sina kunskaper på ett enkelt och lättintagligt sätt.

Jag snubblade över boken på Bokmässan, då Karin och Petra presenterade den på ett seminarium. Eftersom jag redan innan hade tänkt få mer fart på den här bloggen och då med en tydligare bokinriktning så blev jag ju nyfiken. Och visst har jag fått bra, matnyttiga tips! Tack för det Karin och Petra.

George Nolfi: The Adjustment Bureau

Från: 2011
Av: George Nolfi efter novellen av Philip K. Dick
Med: Matt Damon och Emily Blunt

Handling: Mitt under sin politiska kometkarriär träffar David Elise och han kan inte glömma henne. Trots att alla möjliga krafter verkar gå emot dem. Krafter som visar sig vara allt annat än helt vanliga...

Det här är en film som innehåller så mycket att den inte kan hantera allt. Ett politiskt underbarn, en fantastisk kärlekshistoria och så dunkla, mystiska män i hattar. Det kanske är för att det blir lite för mycket av det goda som helheten faller så platt?

William Shakespeare: Stormen

Genre: Drama
Struktur: Fem akter i sin tur indelade i scener
Översättning: Carl August Hagberg i revision av Sven Collberg
Huvudkaraktärer: Prospero, Caliban, Miranda och Ariel
Plats: En ö långt borta
Tid: 1600-tal
Stil: Som ett shakespeareanskt drama.

Handling: Den rättmätige hertigen av Milano, Prospero, befinner sig på en ö med sin dotter Miranda. Ett skepp med den orättmätige hertigen av Milano kapsejsar och männsikorna tar sig iland på ön. Prospero nyttjar både trollkonster samt tjänster av vilden Caliban och anden Ariel för att få sin vilja fram.

Början: "Ett skepp på havet. Storm med åska och blixt. En sjökapten och en högbåtsman uppträder."

Mimmimaries utlottning

Mimmimarie (ja, just hon som skickade fint paket till mig!) fyller 1 år (ja, alltså inte Mimmimarie då, utan hennes blogg såklart) och firar med att lotta ut böcker. Du kan gratta henne och vara med på utlottningen här!

Peter Collinson: Ten Little Indians

Från: 1974
Av: Erich Kröhnke, Enrique Llovet och Harry Alan Towers, efter Agatha Christies roman

För länge sedan hade jag en Agatha Christie-period, läsmässigt alltså. Det var första gången jag blev riktigt biten av deckare. Jag kan längta tillbaka till den där känslan, men den kommer inte på samma sätt när jag läser Christie längre. Ibland kan jag känna av den när jag ser någon tv-serie om Miss Marple till exempel.

Den här filmen känns lovande till en början. Den klassiska scenen på ön är utbytt mot ett ökenlandskap och gästerna kommer dit med helikopter, i fladdrande utsvängda 70-tals-kostymer som går bra ihop med den brittiska, strikta klassindelningen.

Men tyvärr lyfter det inte riktigt. Vi får aldrig lära känna karaktärerna, de blir bara ett utseende kopplat till ett brott, utan fördjupning eller problematisering.

William Shakespeare: Hamlet

Genre: Drama
Struktur: Fem akter indelade i ett antal scener
Översättning: Åke Ohlmarks
Huvudkaraktär: Hamlet
Och de andra: Claudius, Gertrud, Ophelia, Horatio, Prospero och Laertes
Plats: Helsingör
Tid: Sådär 12-1300-tal tror jag, va?

Stil: Från hjärtat? Jag skulle nog säga...höviskt och förvirrat. Får man säga så om en klassiker? Att det blir förvirrat kan bero på att vi inte har hela texten i orginal och den skrevs kanske aldrig ens ner på det sättet. Men framför allt beror det på Shakespeares geniala användande av ord och begrepp, som jag har svårt att hänga med på, särskilt som jag bara har läst en tolkning.

Handling: Prins Hamlet sörjer sin döde far, samtidigt som hans mor Gertrud snabbt gifter om sig. Genom en vålnad som uppenbarar sig för Hamlet får han veta att fadern mördats och det är styvfadern, hans egen farbror Caludius, som är mördaren. Genom olika förvecklingar råkar Hamlet döda en annan man och reser därför utomlands en tid. Han återvänder dock snabbare än planerat och allt får sin upplösning i en vendetta som omfattar fler än två personer...

Början: Bernardo: Vem där? Francisco: Här är det jag som frågar. Halt och lösen! Bernardo: Nå - "Leve kungen!"